Över huvud taget, har det inte blivit lite väl mycket hysteri runt inredning? Människor definieras utifrån hur deras hem ser ut. Det är inte bara "du är vad du äter" utan "du är hur du bor".
Finns det inga andra värden?
Är det viktigaste i livet verkligen att bräcka grannen genom att ha flottaste köket?
Ett annat sätt att trycka ned andra är att kalla dom White trash. Läste en blogg som handlade just om det. Och visst, mycket kan man fnissa åt när det gäller "dålig smak". Men det finns en obehaglig ton av förakt för "vanligt folk" som inte har råd att köpa fina saker och som kanske inte riktigt hängt med i vad som allmänt betecknas som "god smak".
På teve blir det mer och mer vanligt att göra narr av "vanligt folk". Man gör dokusåpor om Ullared, campingplatser och finlandsfärjor. Just såna platser där "vanliga", fattiga, fula människor förväntas uppehålla sig. Jag kan föreställa mig hur programmets producenter, förmodligen hippa 20-30-åringar från Stockholm, har kolossalt roligt åt personerna som skildras. Och det är meningen att vi ska falla in i hånskrattet och förfasa oss över allt hiskeligt som visas upp. Och kanske känna oss lite bättre själva. Fast jag tycker att man är rätt liten och osäker om man måste peka finger mot andra, mindre välbeställda för att höja sin självkänsla. Vi vill alla ha det fint och få det bättre, men man ska vara jäkligt noga att inte trampa på andra på vägen dit.
Så här ser det ut i läshörnan hemma. Inte det tjusigaste eller dyraste.
Men JAG trivs...
Det later ju himlans lyxigt att ha en mysig lashorna!