"She did everything right, including getting her boyfriend to kill himself"

publicerat i Sett
Jag kan nästan inte finna ord för hur mycket jag älskar Lena Dunham i Girls, en serie som många jämfört med Sex and the city. Men förutom att den handlar om fyra tjejkompisar i New York, och att det är välskrivet och roligt har de inte så många fler beröringspunkter. Girls är oglamoröst, svart, tragiskt, smart, rått, närgånget, levande och känns vädigt äkta. Tjejerna är inte übersnygga klädhängare med perfekt hår och makeup. Huvudpersonen, Hannah, som spelas av seriens skapare, är rentav alldaglig och lite tjock. Och det underbara är att hennes övervikt är inte en issue, det nämns nästan inte över huvud taget. Hon lyckas ta sig genom tillvaron ändå, utan att ständigt prata om bantning och "ser min rumpa stor ut i den här?" vilket känns oerhört befriande. Det är synd att vi är så svältfödda att se "normala" tjejer i tv, att man överhuvud taget känner behovet att nämna det. Kan bara hoppas att Girls framgångar inspirerar till mer mångfald i film- och tv-branschen.
Och för första gången sedan jag var 12 får jag lite lust att leka med klippdockor...
 
 

Boob count: check.

publicerat i Mänskligt
Måndag och jag är som vanligt trött och outsövd. Jag brukar ha svårt att somna på söndagar efter helgens sovmorgnar... Men inte den här gången.
Däremot väcktes jag klockan tio över två på natten av D som satte sig, böjde sig ner och gav mina bröst varsin puss och meddelade att han räknat dem och kommit fram till att de var två.
Sen la han sig ner med ryggen mot mig och vägrade svara på frågor som:
-Och???!!!
-Varför väckte du mig?
-Öh? Och vaddå två? HUR MÅNGA HADE DU FÖRVÄNTAT DIG?
Först därefter slog det mig att han måste pratat i sömnen. Det var ett tag sen sist...
Sen låg jag vaken i timmar och kunde inte somna om. Lyssnade på måsskrän och var allmänt sur över att ha blivit väckt.
I morse frågade jag om han mindes något, men det gjorde han inte. Påstår han. Fan tro´t.

Who are you?

publicerat i Moi
Fick ett telefonsamtal i dag. Det löd så här:

-Hej Ann! Det är Bengt.
(Jag känner en enda Bengt, min kusin, men det låter inte alls som han.)
-Bengt vem då?
-Bengt i Borås.
-Jaha? Jag tror du har ringt fel...
-Känner du inte igen mig Ann? Det är länge sen.
(Jag var singel för ca 4 år sedan och nätdejtade, men nån Bengt minns jag inte... Börjar fundera på om vi har chattat, dansat eller pratats vid på nån pub?)
-Jaha? Hur länge sen då?
-Ja, det är väl en 6-7 år sedan...
-Och var skulle vi träffats?
-På Maxi.
-Nej jag är ledsen, du måste ringt fel, klipper jag av och avslutar samtalet.
 
Jag har nämligen aldrig haft för vana att plocka upp män på Maxi. Jag brukar inte lämna ut mitt namn till främmande män, än mindre mitt telefonnummer, och i synnerhet inte till nån som heter Bengt och bor i Borås. Herregud. Jag är väl inte desperat heller...
Min gissning är att han ringer runt till random kvinnor (telefonen står i mitt namn) och chansar. Lycka till Bengt. Det kan du behöva. Ett litet tips om du var seriös: Är du intresserad av en tjej, vänta inte 6-7 år innan du hör av dig.

Men på tal om detta, vilka är NI? Några vet jag, men det vore kul att veta vilka ni andra är, hur ni hittade hit, om ni har egna bloggar etc. Hör av er så blir jag glad!
(Och så får jag även en chans att testa nya svar-på-kommentar-funktionen.)

Nej, det här är ingen fotoblogg

publicerat i Moi
Men lite kul är det att ha blivit en av de utvalda att få testa nya blogg.se och leka med de nya funktionerna som tillkommer, som att göra collage. Och så har jag skaffat en egen domän! Numera kan ni även hitta mig på handinglove.se.

Och här gjorde jag också ett medvetet kardinalfel och bröt mot en av min svensklärare i högstadiet, Stinas benhårda regler: Aldrig syfta på rubriken. Sorry Stina, men idag känner jag mig lite trotsig.

Oh well, he´ll never learn...

publicerat i Moi
Om två veckor ska D göra Provet. Alltså SFI-provet. Jag försöker sporra genom att förhöra honom på hans svenska-skills. Det kan låta ungefär så här:

Vid middagsbordet.
-Så vad är det här? frågar jag.
D stirrar fånigt på tallriken jag pekar på.
-I should know but I just can´t remember...?
(Märk väl att han jobbar med att köra ut och servera skolmat.
-Tallrik. Tall-rik.
-Ah, of course.Tällrick.
-Ja, just det! Tallrik.
-I know this though! säger han och håller upp besticken. -Kneeve och... Ched!
-Ok... fast det där är en GAFFEL.
And so on and so on.
Jag har fortfarande inte gett upp tanken på att vi ska kunna konversera på svenska inom de närmaste tio åren. Men så är jag också en obotlig optimist.

Welcome to the House of Fun

publicerat i Moi
Som ni kanske märkt har jag en viss faiblesse för porrsurfing. På Hemnet dårå. Men när jag och D går på promenad ägnar vi oss även åt vad jag kallar House wanking, dvs vi kollar på husen vi går förbi, bestämmer vilka vi vill bo i, dreglar, drömmer och blir allmänt uppfyllda av (husköpar)lust...
Det är speciellt en gata där vi hittar drömhusen som möter våra respektive krav på fin utsikt (mycket viktigt för en engelsman!), rymligt, sekelskiftsmysigt, gamla uppväxta trädgårdar och nära centrum (mycket viktigt för mig!). Dessutom vetter baksidorna ner mot ån och de har egna båtplatser. Stööön.
Inte för att vi har råd med både båt och villa, men drömma kostar ingenting som Gullan Bornemark så vist sjunger.
Skulle gärna fota husen och visa men tror inte att deras ägare skulle uppskatta att se sina hem visas upp i sammanhang med sexuella undertoner så ni får nöja er med bild på ett orelaterat hus som jag snott från nätet.

Var kommer allt ifrån?

publicerat i Moi
Drömde en lång, förvirrad dröm i natt. Jag var på jobbet och allt gick fel... En kille ville ha en fantasybok (jag minns att fiskglasögon ingick i titeln) och fastän jag verkligen ansträngde mig jättehårt lyckades jag inte söka efter den, en dator fungerade inte, på en annan gick det inte stänga ner ett fönster som blockerade, jag kunde inte stava, skrev på fel rad etc. Jag kände mig jättetrög och svettades när jag febrilt försökte få till det, i timmmar kändes det som, medan killen och hans kompisar stod och tittade konstigt på mig.
Dessutom hände en massa saker bakom min rygg, det blev mörkt, möbler flyttades, saker försvann och kollegor viskade så jag inte kunde höra vad som sades.
Till slut fick jag ett massivt psykbryt och skrek Ingen förstår mig! och Jag kan inte tänka längre, det är något fel på min hjärna!, stampade ut från biblan och lämnade allt bakom mig.
Så gick jag hem och satte mig under ett bord och tryckte i mig två stora skivor entrecote.

Ett inte alltför vågat förslag till tolkning: Det är mycket som händer runt omkring mig just nu som får mig att må väldigt dåligt.
(Och så har jag börjat med LCHF.)

Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta, det måste va' ditt fel

publicerat i Moi
Min mamma brukade säga Ja, jag har aldrig blivit diskriminerad/tafsad på/respektlöst behandlad.
Och jag blev alltid lika irriterad. Och? Då är allt bra då? Menar du att det inte existerar? Att alla andra bara hittar på? Eller att de kanske uppfört sig så att de förtjänar det?
Oh well, mamma har vandrat in i dimmorna och jag kan inte längre bli arg på henne, ever.
Men hon är inte ensam om att förminska andra kvinnors berättelser om sextrakasserier.
Jag är rätt säker på att de flesta har drabbats någon gång. Här är några av mina upplevelser.

Scen 1. En man följer efter mig i bil. Det är mitt i natten, jag är på väg hem från mitt jobb på tidningen. Jag går med snabba steg och näsan i vädret, signalerande: Jag är inte intresserad, jag är inte prostituerad så mycket jag bara kan. När han ser vartåt jag är på väg stannar han och parkerar så att jag blir tvungen att passera tätt bredvid. Jag marscherar förbi med hjärtat bankande så hårt att det borde höras miltals. Skräckslagna tankar far igenom huvudet: Kommer han öppna dörren och dra in mig? Kommer han köra iväg någonstans och mörda mig? Precis när jag går förbi drar han ner fönstret och visslar. Inte en uppskattande vissling utan mer som om han visslar efter en hund: Kom då Fido. Tror han verkligen att jag glatt ska vända tillbaka med tungan hängande utanför munnen? Och ok, han kanske bara är kontaktsökande, men borde det inte vara uppenbart att det är väldigt skrämmande för en ensam tjej att bli förföljd mitt i natten? Efter detta bär jag en liten kniv i fickan. Antagligen skulle jag aldrig våga använda den men det känns ändå som en trygghet.

Scen 2. Jag vaknar en morgon av att telefonen ringer. En man berättar att han vet vad jag heter och var jag bor, att han arbetar i närheten och har iakttagit mig en längre tid. Nu vill han komma och hälsa på. Han vill också göra sig bekant med mina underkläder, i använt skick.
Det tar veckor innan jag kan gå in och ut ur lägenheten utan att snegla oroligt omkring mig.

Scen 3. Jag är på väg in till en pub med dåvarande pojkvän och två tjejkompisar. En berusad man som står utanför ger mig komplimanger och föreslår att vi går hem till honom. Jag är på gott humör och säger vänligt att nej, jag är här med mina kompisar och min kille så jag är faktiskt upptagen. Han bryr sig inte om det utan fortsätter tjata och när han går in på vad han vill göra med min nakna kropp ber jag honom hålla klaffen. Han blir förbannad och skriker jävla frigida rödstrumpa efter mig.

Scen 4. Jag är 17, har druckit för mycket och slocknat utanför badrummet på en fest hemma hos någon. Jag vaknar av att en kille ligger ovanpå mig och försöker frenetiskt dra ner mina jeans. Jag lyckas göra så pass mycket motstånd att han ger upp. Jag vet vem han är, vi har gått i parallellklass genom hela skolan. Jag berättar inte för någon för nog var det mitt fel, jag var ju full? Och han menade nog inte så illa, han var ju full. Jag lyckas alltså få samma tillstånd att ursäkta hans beteende och skuldbelägga mitt eget. Hur man kan få för sig att en sovande flicka betyder fritt fram att ta för sig vad man vill ha ifrågasätter jag inte då.

Nej, alla de här gångerna, plus andra tillfällen jag inte berättar om här, funderade jag mest på vad jag själv gjort för fel? Borde jag signalerat tydligare att jag inte ville bli tafsad på eller upplockad i en bil mitt i natten? Skulle jag klätt mig annorlunda? Borde jag kanske stanna inne och aldrig någonsin gå ut, just in case någon får syn på mig och vill ta för sig?
Det här hände för många år sedan. Jag hade hoppats att det skulle vara annorlunda nu. Tyvärr verkar det inte hänt ett dugg på den fronten.
(Och till dem som yrar om "islamiseringen" och säger att det har med ökad invandring att göra: alla gånger jag blivit trakasserad, ofredad, tafsad på eller fått ovälkomna förslag har det varit av män med svenskt ursprung. Just sayin´.)

Min första bloggutmaning!

publicerat i Moi
Mary Saint Mary har utmanat mig. Som vanligt sist på bollen ger jag mig i kast med den en månad senare, men bättre sent än aldrig, eller hur?
Här kommer frågorna och svaren i alla fall:

Vilken var den senaste boken du läste? Var den bra?
Prins Charles känsla av Liv Strömqvist. Jag blev så lycklig när jag såg den skyltad på biblioteket för jag trodde den var alldeles ny. Det var den inte, men jag hade i alla fall inte läst den. Jag älskar Liv Strömquist. Jag vill gifta mig med Liv Strömquist. Svaret på om den var bra? JA.
Vilken var den senaste filmen du såg? Var den bra?
Tiny furniture. Med min nya favorit Lena Dunham från serien Girls. Se den! Filmen var bra också.
Prenumererar du på någon tidning och i så fall vilken?
Jag hatar tidningar with a vengeance (en yrkesskada från tidningsrummet) och skulle aldrig komma på tanken att ta hem någon frivilligt. Tidskrifter gillar jag, trots att jag jobbar med dem också, men eftersom jag ändå har tillgång till de jag vill läsa prenumererar jag inte.
Vilken är din favoritlåt just nu? (Man kanske måste välja flera, det är ok.)
Blir alltid lite extra glad av Hey Lloyd, I´m ready to be heartbroken av Camera Obscura.
Vilken kändis/fiktiv figur skulle du helst ligga med?
Öh, egentligen borde jag svara Morrissey, men jag vill faktiskt inte ligga med honom, det är mer platonisk kärlek. Kanske Jarvis Cocker, ca 1995? Eller (åh! åh!) Brett Anderson. Också 90-talsvarianten.
Vad tror du att du gör om 5 år?
Problably the same as today? Vi pratar ibland om att ta ett sabbatsår och bo i England. Om det blir av är en hel annan femma.
Om du fick drömma, vad skulle du göra om 5 år?
Bo på ett engelskt lantgods och leva på mitt skrivande.
Vad är det första du gör på internet varje dag?
Kollar Facebook, Twitter, e-post och Bloglovin.
Vilka dåliga vanor har du som du skulle vilja bli av med?
Att ständigt känna behovet av att kolla Facebook, Twitter, e-post och Bloglovin,
Berätta om något du är stolt över!
Min första blogg är jag faktiskt pretty damn proud of. (Och så mina barn förstås.)
Vad skulle du rädda först om det började brinna hemma hos dig (bortsett från andra människor och djur)?
Laptopen. Där har jag mitt liv, min musik och min blivande roman som jag aldrig orkar redigera färdigt.

Här skulle jag då hitta på nya frågor och skicka iväg till andra bloggare men där tog ambitionen precis slut. Feel free att svara på samma frågor ni som vill, t.ex. Josefin.